Fyra matcher på elva dagar, tre segrar och en oavgjord. Sverige leder grupp 4 i B-divisionen med tio poäng, och ingen annan i gruppen har ens kommit i närheten. Det är ett facit man skriver under på, särskilt efter en samling där skador och sjukdomar har tärt på truppen hela vägen.
Men det här är inte en text om tabellen. Det är en text om Yasin Ayari. Om det nya landslaget under Potters ledning.
I första matchen mot Rumänien, 2–1 i Solna, kom Sveriges första mål efter en boll på djupet från Ayari, centralt rakt in i banan för Isak. Det var den sortens passning som avgör en match. Mot Polen tre dagar senare gjorde han målet själv. Det blev 2–1 i den 63:e minuten, ett skott i bortre hörnet efter att han hade tagit sig förbi Szymanski, och Sverige vann till slut med 3–1. Han spelade 89 minuter den kvällen, efter att ha spelat hela matchen mot Rumänien. Sportbladets krönikör Simon Bank kallade honom bäst på plan, andra samlingen i rad. Jag håller med.
Sedan försvann han. Ayari missade Bosnien och Rumänien borta, drabbad av förkylningen som gick genom truppen. Det är ingen slump att Sverige tappade segern i Zenica. Ledningen räckte bara till 1–1, och Gyökeres mål blev ännu en gång det enda som stod att hämta. Jag tänker inte hävda att det var Ayaris frånvaro som kostade poängen. Jag vet inte det, och det vore billigt att påstå. Men det som är värt att notera är hur mycket spelet hängde på honom när han var med, och hur lite som kom i hans ställe när han inte var det.
Och Gyökeres, då. Han gjorde mål i alla fyra matcher. Den sista, 1–0 i Bukarest, gav Sverige den första nollan sedan juni 2025. Det var länge. Det säger något om att Graham Potters önskan om bättre balans mellan anfall och försvar inte bara är ord, men att nollan kom mot ett Rumänien som har noll poäng i tabellen ska man inte läsa in för mycket i.
Så, och nu då? I november väntar Bosnien hemma den 14:e, och därefter en match till i gruppen. Gruppvinnaren går upp till A-divisionen, och placeringen styr seedningen inför EM-kvalets lottning den 6 december. Sverige har allt att vinna på att Ayari är frisk till dess.
Jag har sett nog för att veta vad jag vill ha: laget med honom på mittfältet. Det är lätt att prata om Gyökeres och Isak, och de förtjänar det. Men det är Ayari som gör att bollarna kommer fram till dem. Och med en Wålemark i full fart på högerkanten är det en spännande framtid vi svenska fotbollsälskare går mot.