Bild: Copyright Stockholm Live
Jag, som många andra, såg matchen igår kväll och jag ska vara ärlig: jag väntade mig aldrig något annat. Rumänien kom till Solna utan en plan för vad man skulle göra med bollen om man fick den, och det syntes efter tio minuter. Ett skott på mål på nittio minuter. Fem gula kort, samtliga till samma lag, samtliga för att man var för sen till bollen. Det är inte ett motstånd, det är en formalitet man ska ta sig igenom utan att skada sig.
Men mitt i formaliteten hittade jag en sak värd att stanna vid, och det var Yasin Ayari.
Passningen till Isak i den 20:e minuten var inget en spelare gör av tur. Det är ett rum som öppnas en halvsekund innan alla andra ser det, och en passning som läggs dit rummet kommer att finnas, inte dit det redan finns. Isak gjorde jobbet han skulle, satte den säkert förbi Radu, men den passningen är Ayaris kväll. Fortsätter han spela mittfält så här har Sverige något man inte haft på länge: någon som ser spelet innan det händer. Ayari gjorde som han alltid gör i landslaget – den motorn på mittfältet som möjliggör livet för våra anfallare. Jag saknar bara motsvarande mot det defensiva hållet för att sova bättre.
Sen hände det som brukar hända när ett lag slappnar av för tidigt. Nio minuter senare stod Dennis Man ensam i ett läge han inte skulle ha fått, Rațiu la fram, och plötsligt var det 1–1. Det var den enda stunden i hela matchen där Sverige såg ut som ett lag som kunde förlora kontrollen. Och det säger något, att det krävdes exakt det, en snabb kontring mot ett Sverige i obalans, för att ett i övrigt tandlöst Rumänien skulle skapa någonting alls.
Gyökeres svarade strax före paus. Säsongens första mål, efter veckor utanför startelvan i Arsenal, där han fått höra att han inte är samma spelare längre. Jag bryr mig inte om vem målet gjordes mot. Ett mål efter en sådan period väger tyngre än siffrorna antyder, för det handlar inte om Rumänien, det handlar om huvudet.
Andra halvlek var likgiltig. Ett Stroud-mål blåstes bort efter VAR, Isak dömdes för handspel i uppspelet, och jag ska inte låtsas att jag såg situationen tillräckligt noga för att ha en åsikt om den. Den typen av avgöranden stör en match mer än den avgör den.
Det jag faktiskt sitter kvar med är inte vad jag såg, utan vad jag aldrig fick se. Sverige hade bollen 59,7 procent av tiden mot ett lag som inte ens försökte ta den ifrån dem på riktigt. Det säger mig ingenting om hur laget hanterar motstånd som faktiskt trycker tillbaka. Den enda pressen som fanns i hela matchen kom via en enda kontring, och där låg Sverige risigt till. Mot ett bättre lag hade den luckan kostat mer än ett kvitteringsmål.
Vilket för mig till måndag.
Polen inledde med 0–0 mot Bosnien, och det är ett annat sorts lag än Rumänien. Inte ett som ger bort utrymme för att man är för optimistisk offensivt, utan ett som sätter sig lågt och nöjer sig med att inte förlora. Det är svårare att spela mot ett lag som inte vill någonting än ett som vill för mycket. Rumänien öppnade dörren själva. Polen kommer hålla den stängd.
Där ligger det riktiga testet. Tre poäng mot Rumänien säger ungefär lika mycket som tre poäng brukar säga mot ett lag som inte kan försvara sig, det vill säga inte särskilt mycket, hur skönt det än är att se Isak och Gyökeres göra mål i samma match igen. Det jag vill se på måndag är om Sverige kan skapa något mot ett lag som vägrar ge bort det gratis. Om laget kan bryta ner ett lågt block istället för att utnyttja ett som redan är sönder.
Vinner Sverige mot Polen, på det sättet, då börjar jag tro på hösten. Tappar man tempot redan där, efter en match där motståndet knappt fanns, då vet vi också vad gårdagens 2–1 egentligen var värt.
Men jag är ändp förväntansfull – landslaget och Potter har Ayari. Det räcker jäkligt långt.